Hörnebo Skiffergruva, med tre 15-25 meter djupa dagbrott, var aktiv främst under 1800-talet och blev känd för sin skifferproduktion. En betydande händelse var en tragisk olycka 1866 där två personer omkom och flera skadades på grund av ovarsamhet med sprängolja. Trots detta fortsatte gruvdriften och nådde en höjdpunkt 1875 med 42 arbetare. Gruvan specialiserade sig på tillverkning av takskiffer. Verksamheten upphörde omkring 1880 men återupptogs tillfälligt i början av 1900-talet. Pannorna användes lokalt, men även i Stockholm, Malmö och Lund dit skiffern fraktades på järnväg.
Hörnebo Skiffergruvas geologi kännetecknas av en sur vulkanit kallad Smålandsporfyr, som genomgått förändringar under den svekofenniska orogenesen. Denna bergart, som vanligtvis är pärlgrå, visar sig här som kompakt och skiffrig, vilket har gjort den svår att klassificera. De skiffriga lagren, som är omkring 1750 miljoner år gamla, sträcker sig i närmast lodrät riktning och representerar en sällsynt geologisk formation skapad av vulkanisk aktivitet under stenåldern.
Stollgången i Hörnebo Skiffergruva, anlagd för att dränera stenbrottet och underlätta transport av skiffer, visade sig ha en oönskad effekt. Dräneringen gjorde berget torrt och sprött, vilket försvårade brytningen av skiffern. Särskilt vid stollens mynning är berget känsligt för frostsprängning, vilket pekar på de tekniska och miljömässiga utmaningar som gruvarbetarna stod inför.
Idag är Hörnebo Skiffergruva ett intressant besöksmål för de som är nyfikna på geologi och industrihistoria. De inhägnade gruvhålen och bergen av skrotsten vittnar om den tidigare verksamheten. Besökare kan utforska den långa tunneln från gruvhålets botten och vandra in i det öppna dagbrottet, där ficklampa och gummistövlar rekommenderas för en säker utforskning.
Information på platsen
